Vårt liv - en lovsång

Ja, gudsfruktan i förening med ett förnöjt sinne är verkligen en stor vinning. Vi har ju inte fört något med oss in i världen, inte heller kan vi ta med oss något härifrån. Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda med det
1 Timotheosbrevet 6:6-8


Jag tror att det kan finnas en risk med att jag enbart tackar, när Gud gör något som jag kan se och ta på.
Som att jag känner tacksamhet när jag får bönesvar, eller på något annat tydligt sätt erfar Guds verk.
Tacksamheten hänger mer samman med mina egna känslor, vilket naturligtvis är något gott och bra.
Men vårt lov till Gud får inte enbart stanna vid tacksamheten som en känsla, utan måste få utvecklas till lovprisning.

Även om vårt liv innehåller dagar då Gud ger oss i överflöd så kommer det även dagar då Gud känns avlägsen.

Det blir som Uno Svenningsson skriver i en sång som sjungs av Carola:

”Det kommer dagar då nästan allt är svårt att förstå
och man tvingas in på vägar där det kan kännas alltför tungt att gå
men även den mörkaste av dagar ska jag söka efter ljus här ändå.”.

Lovprisningen är oberoende av mina känslor.
Lovprisningen är inte så mycket en aktiv bön, som ett sätt att leva.

”Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig, där var ton skall en hyllning till dig bära. Och i dagar av glädje och dagar av sorg vill jag leva var dag till din ära.”, sjunger vi i en sång.

Oavsett om vi är glada eller ledsna, oavsett om vi känner medgång eller motgång i livet är Gud den Han är.
Han sviker aldrig oss, och det är det som skall generera vår lovsång.
Någon har sagt: ”Lovprisningen är den böneform som mest direkt ger uttryck för insikten att Gud är Gud.
Han lovprisas för sin egen skull.
Han äras, inte på grund av vad Han gjort, utan därför att HAN ÄR.”
Genom att lovsången är nära förbunden med det faktum att Gud är, innebär det att den aldrig kan avta.
Gud ÄR – dag för dag i all evighet!
Oberoende av hur min dag ser ut idag så är Gud - Gud!

Vår relation till Gud bör vara en kärleksrelation inte helt olik våra mänskliga kärleksrelationer.
Lovprisningen blir då vår kärleksförklaring riktad till Gud.
Att lovprisa Gud är att säga, jag älskar Dig för att du är den Du är.
Jag älskar Dig inte för vad Du gör utan för vad Du är.
Precis som vi älskar våra barn och den vi lever med- bara för att de är de!

När vi utför det som vi är skapade för, hittar vi oss själva. Vi blir sanna människor, vilket innebär att vi kommer i ett rätt förhållande till Gud, till andra människor och övriga skapelsen.
I tillbedjan böjer vi oss i ödmjukhet inför Herren och ser på oss själva som tjänare. Vi vänder oss bort från allt vårt eget för att tjäna Gud, och vi sätter Hans vilja och ord främst.
Tillbedjan har även med innerlighet och närhet att göra.
Att söka Hans ansikte och öppna sig för Honom.

Det grekiska ordet för tillbedjan kan ha betydelsen ”komma emot någon för att kyssa”.
Just här möter vi det som gör människan till den storhet hon är.
Vi är skapade till att vara nära Gud, till intim gemenskap med Honom.
Bara där, i tillbedjan, kan Gud gjuta sin kärlek, sin Ande som en ström av levande vatten in i djupet av det som är du och det som är jag.

Med alla härskaran i himlarymderna lovsjunger vi inför Guds tron.
Vi sjunger inte för varandra, vare sig för att framhäva oss själva eller imponera med vackra röster, stämmor ellerandra begåvningar.
Tillbedjan sker inför Herren.
Om vi kunde frigöra oss mer från jantelagen och jämförelselustan som styr oss,
så skulle vi kanske bli frimodigare i tillbedjan.

Gud älskar att höra din röst, din stämma och Han längtar efter att du sträcker dina armar mot honom.
Som vår himmelske Far älskar Han oss gränslöst och utifrån vår relation som barn till Honom jublar vi eller dansar, klagar eller gråter vi inför Honom.

Tillbedjan är inte en uppgift bara för de som har lyckats och är utan bekymmer.
Tillbedjan är en hållning i livets alla situationer.
Det finns en befriande kraft i tillbedjan inför Herren.
När jag tillber lyfter jag blicken från mig själv och min egen situation och ser på Gud.

Jag ser Hans möjligheter, storhet och makt och det är den väsentliga skillnaden!

Handen som har lyfts till att prisa Herren är en utsträckt hjälpande hand för min nästa.

Tillbedjan är inte bara musik, ord och kroppsrörelser av skiftande slag utan hela mitt liv, allt vad jag är och har, är till för att ära Gud.

Att ge Gud ära innebär att hela mitt liv blir en lovsång.

I första hand handlar det om att i kärlek lyda Jesus ord.

Att älska Herren över allt och min nästa som mig själv.

Att ta hand om medmänniskor, bemöda sig om de svaga och vårda skapelsen är lika viktiga delar av tillbedjan som gudstjänsten.

Genom vårt sätt att leva visar vi på Guds kärlek.

Lovsång och bön är inte en motsats till handling utan en annan sida av samma liv.
Livet där handling och bön har blivit ett.

Kanske är det inte så konstigt att där Guds Ande har förnyat tillbedjan och hängivenheten har alltid ett socialt engagemang och mission blivit frukten.

Gud välsigne dig och din nya arbetsvecka

Abraham tackade för gåvan innan han fick den

Men Abraham tvivlade aldrig. I stället växte sig hans tro allt starkare, och han tackade Gud för gåvan redan innan han hade fått den. Han var helt övertygad om att Gud skulle hålla vad han hade lovat. Och på grund av Abrahams tro, förlät Gud honom hans synder och förklarade honom icke skyldig. Detta frikännande uttalades inte bara för Abrahams skull. Det gäller också oss. Gud kommer att ta emot oss på samma sätt som han tog emot Abraham - genom att vi tror på Guds löften, den Gud som lät Jesus, vår Herre, stå upp från de döda. Han dog för våra synder och uppstod till livet för att föra oss in i ett rätt förhållande till Gud.
Romarbrevet 4:20-25 (ur Levande Bibeln)

Han tackade Gud för gåvan redan innan han fått den!
Jag tror att det är svårt att hitta ett bättre uttryck för vad tro och tillit till Gud och Hans löften är.
Gud befallde Abraham: Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig! 1 Mosebok 12.1,4.
Det var ingen begäran eller önskan, som Abraham skulle fundera på.
Det var en befallning.
Abraham hade inget val.
Hans situation var i det lik vår.

Gud sänder sitt Ord till vem Han vill och när Han vill.
Eftersom vi alla är andligen döda i överträdelser och synder till följd av syndafallet, kan Han inte fråga oss till råds, om vi skulle vilja bli uppväckta ur vårt döda tillstånd.

Gud befaller döda ting att leva, och Han ser själv till att Hans befallningar blir uppfyllda.
Jesus sade också till sina tolv lärjungar angående deras lärjungaskap: Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er.
Det är inte vi som i vårt döda tillstånd har sökt Gud, funnit Honom och valt att bli Hans lärjungar.
Det är i stället uteslutande Hans nåd och barmhärtighet, att Han har låtit sitt livgivande Ord komma till oss och därmed väckt upp oss till tro på Honom.

Här blir nåden helt synlig!

Om bi bara inser detta då inser vi att vi inte har ett uns av egna kvalifikationer att vila på.
Vi utvalde inte ens Gud.
Han utvalde oss!

Vad hade då Abraham att lita på, när han skulle ge sig iväg genom öknarna till ett land som han inte viste något om?

- Jo han hade detsamma som vi, nämligen just Guds ord, som är Herren Jesus Kristus.
Det ordet är så kraftigt, att det ensamt både föder tron och uppehåller den.
Tron behöver inget annat, och det finns heller inget annat som duger åt tron att förlita sig på.
Det ordet både ger tro och uppehåller den.


På sjuttitalet lär det ha förekommit braskande rubriker i stil med: ”Svenska kyrkan har avvisat helvetet!”
(Jag minns det inte- läste det troligtvis inte eftersom Guds tid i mitt liv inte ännu kommit då.)
Men jag har hört många tala om det.

Vad hjälper det om en politiker skulle gå ut och säga: "bilolyckor existerar inte".
Det påverkar ju inte bilolyckorna, de inträffar ju, vare sig vi tror det eller ej.
Snarare kunde det väl få den effekten, att folk som trodde på politikern struntade i bilbälte, trafikvett osv. så att ännu fler olyckor händer.

Det hjälper ju inte människor att sluta tala om att helvetet är en verklighet.
Ska vi hjälpa människor med rädslan för helvetet, kan vi inte förneka,. nej, istället måste vi börja berätta om Jesus Kristus,
Han som genom sin lydnad, sitt lidande och sin död, frälst oss ifrån straffet och skulden och gett oss rättfärdighet, förlåtelse och försoning, som en fri gåva att ta emot i tro.
Så stort. Så ofattbart stort.

Jag möter nu och då människor som säger när jag talar om min kristna tro – ”men helvetet tror du väl ändå inte på.”
Nej jag vill inte tro på helvetet för en enda människa.
Men eftersom jag vet att det är en realitet vore det vansinne att påstå att det inte finns.
Allting i denna värld har en motsats.
Sydpolen och Nordpolen.
Kärleken och hatet.

Och jag tror vår värld är en avbild av hela Guds värld.
Himlen har sin motpol i det vi kallar helvetet.
Men det är inte därför att Gud är hämndgirig och elak.
Det är för att Han givit oss den fullständigt fria viljan.
Hur ska den som helt väljer bort Gud här trivas i Hans sällskap i evigheten?


Borde inte Abraham ha känt fruktan och rädsla när Gud kallade honom att lämna sin trygga tillvaro hemma i Ur.
Kände han inte en extrem vånda när Gud bad honom offra sin förstfödde son som ett altaroffer.

Alldeles säkert gjorde han det!

Men hans tro på Guds kärlek, omsorg och löften var starkare än hans fruktan.
Och det höll – hans tro segrade.

På samma sätt fungerar tron idag.
Tänk dig ditt inre rum där Gud lagt ner trons frö.
Där hittar du ursprunget, grunden, basen för dina segrar.
Där pågår en ständig kamp mellan tron och tilliten å ena sidan och oro, fruktan och rädsla å andra sidan.
Den tro du har är inte skapad av dig själv utan en Guds gåva, nedlagd i moderlivet, där Guds tanke är att tron ska bli en tillgång för dig i ditt liv.
Oavsett vad du möter, även om det ser ut som oöverstigliga berg eller svartaste havsdjup, kan du, genom denna din tro, övervinna alla besvärligheter.
Det kan kosta på men du kommer att segra och varje seger blir till näring för din växande tro.

Oro och fruktan är däremot destruktiva krafter som förmörkar ditt inre rum och hindrar dig att se trons segrar.
Rädslan argumenterar mot tron genom att upplysa dig om alla tidigare misslyckanden och vill därmed ge sken av en hopplös framtid.
I motsats till rädslan som bara ser inåt och runt omkring talar tron om att se uppåt, på Honom som har all makt i himmel och på jord.

Jag måste säga att jag inte på något sätt har upptäckt att Abraham led nederlag på grund av oro och fruktan.
Även om han säkeert drabbades av oro och kanske även rädsla ibland
Han levde i tron.
Till och med då Gud begärde att Han skulle offra Isak – löftessonen.
Han BORDE ha undrat om Gud blivit schizofren – men nej – han vandrar upp emot offerberget i tro.

Kom ihåg: Det är viktigare att planera för morgondagens segrar än att leva i gårdagens misslyckanden.
För du och jag – vi misslyckas ibland ….eller egentligen vet jag ju inte om du gör det – men jag gör det definitivt.
Då gäller det att inte ligga kvar i eländet utan resa sig upp och fatta tron i ena handen och tilliten i den andra och vandra mot de segrar framtiden ska ge.

Guds rikaste välsignelse över dig!


Gör såsom Abraham gjorde,
blicka mot himlen opp!
Medan du stjärnorna räknar,
växer din tro, ditt hopp.

Korsets väg är din och min

Ty allt som hör till liv och gudsfruktan har hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om honom, som har kallat oss genom sin härlighet och ära.
1 Petrus brev 1:3

Allt vi behöver har vi i Jesus.
I Honom finns precis allt !
Syndernas förlåtelse, helande, välsignelse, befrielse, upprättelse ja själva livet.
Både det fysiska och det andliga.

Om Gud inte vill så drar du och jag inte ens vårt nästa andetag.
Vad vi behöver få upp ögonen för är vad vi har fått i Jesus.
Jesus är Gud.

När han föddes så var Han 100% Gud men också 100% människa.
Han levde precis som vi och var frestad precis som vi.
Men under sin levnad använde Han sig aldrig av sin gudomlighettrots att Han var Gud i alla fall och Han är det fortfarande till 100%.

Sann Gud och sann människa - ord som vi har lite svårt att förstå ibland.
Men om vi säger verklig Gud och verklig människa eller 100% av varje kanske begreppet blir lite klarare för oss.

Det finns inget du och jag kan göra för att komma till himmelen.
Vi kan inte med hjälp av goda gärningar och arbete förtjäna en frälsning.
På medeltiden då det inte alltid var så vanligt med Bibelläsning, trodde man att Gud och människa samarbetade för att människan skulle kunna bli frälst.
Det är klart- Gud kan inte frälsa dig utan att du vill det…. men det är Han som gör jobbet!

Det här betyder att vi kan slappna av.
Gud är den som gör jobbet.
Det enda som krävs av mig är att jag tror på Jesu korsdöd och uppståndelse.
Det är det priset som behövs för att jag skall kunna bli frälst.
Och sedan talar jag ut en bekännelse av detta och min del i avtalet är klart.
Med min bekännelse skriver jag under det frihetsbrev som Jesus skrev ut i mitt namn på Golgata!

Frälst är det grekiska ordet "sozo" och betyder helande till ande, själ och kropp.
Gud är intresserad av hur du mår, vem du är, vart du är på väg, vem du skall gifta dig med, utbilda dig till, jobba med osv.
Faktiskt är Han intresserad av varje detalj i Dityt liv.
Han som har räknat varenda hårstrå på ditt huvud!

Så frälsning är helande.
Därför är helande till ande, själ och kropp en integrerad del i det kristna budskapet.
Det är inte alltid det flödar så starkt som vi önskar, men om vi tar bort undervisningen om det hela evangeliet, stympar vi kristendomen.

Det som blir kvar kan tillfredställa ditt intellekt men aldrig din ande.
Och framförallt kan det aldrig tillfredställa din andliga hunger.
Därför är det oerhört viktigt att vi vet vem Jesus är och vad Han kan göra.

En icke kristen arbetskamrat sa till mig häromdagen: ”Ja jag tycker förstås att Jesus var historiens godaste människa.
Ingen tvekan om det”

Om vi instämmer i min arbetskamrats ord utan tillägg – då gör vi Jesus till en filosof – en läromästare vars läror vi kan ta till oss och leva efter helt oavsett om Han själv verkligen funnits eller inte.

Men det är INTE den Jesustro vi möter hos de första lärjungarna – de ansträngde sig så gott de kunde för att lägga in trovärdigehtsmarkörer i texterna för att visa att detta verkligen var på riktigt – de trodde nämligen inte bara på Jesus som läromästare utan som Frälsare!

Och där någonstans är korsbudskapet så fantastiskt viktigt idag – för i döden på korset möter vi inte en martyr som avrättas för sina obekväma politiska åsikter – Jesus är inte en i raden av unga radikaler som varit med och format världen med tankar om fred och människors lika värde och rättigheter.
På korset möter vi en frälsare som frivilligt ger sitt liv för att rädda och frälsa var och en – varje enskild människa – dig och mig.

För, om Jesus bara blir vår läromästare – om vi tar Jesusorden som “smarta”, tycker att det Han sa var bra – då händer det som inte får hända i Kristen tro – Du har kontrollen!
För filosofiska sanningar kan man väga fram och tillbaka, argumentera för och emot, ta till sig eller kasta ifrån sig – det är hela tiden Du som avgör.

Men så fungerar inte Kristen tro – här handlar det om tjänandets väg – att ge upp sig själv och sina strävanden för att leva helt för Gud, i Hans vilja, efter Hans lag, tjänande Honom och sin nästa.

Korset är tjänandets väg, hela Jesus liv var en tjänares liv – inte en konungs liv.
Tros att Han var och är den största konung som någonsin funnits och som någonsin kommer att finnas!

Men du och jag ibland svårt att gå tjänarens väg.
Det tar emot.
Det är självförnekelsens och ödmjukhetens väg.
Och den stigen är verkligen inte söndertrampad.
Allt gjorde Han för dig och mig!
Han kräver inget annat i gengäld än att vi går samma väg för andra.

Vi har så lätt att fastna i en tro – en kristendom som blivit en lära istället för blod svett och tårar… tror du verkligen att Jesus gick dödens väg – blod svett och tårar – för att du och jag ska sitta 2000 år senare och diskutera om tiondet är en princip eller en rekommendation – eller hur många skjortor man har rätt att äga om man är kristen?
Du vet – Jesus sa att den som har 2 skjortor ska ge den ena till den som ingen har… och så börjar vi fundera:
=> Betyder det 50% eller “allt utom en” eller att “inte äga mer än man behöver”?
Deltar vi i såna tankar behandlar vi Jesus som en lära – inte som en frälsare – för så länge vi kan diskutera tron istället för att leva ut den så är vi i kontroll – våra högskolebelästa hjärnor kan vrida och vända på argument in i evigheten utan att komma fram till en rak sanning – men hela tiden ändå inbilla sig att vi skulle vilja göra Hans vilja om vi bara var helt säkra på att vi förstod den…

Hmmm… är vi inte lite märkliga?
Tro är inte lära - tro är levande liv och ibland förtvivlan.
Men det är liv.
En organism och inte en organisation!

Korset är dårskapens väg – din briljanta hjärna kommer du ha massor av nytta av både i och utanför kyrkan – men inte när det gäller Korsets väg – här handlar det bara om en enda sak – att ge upp sig själv och följa Honom!

Gud välsigne oss alla att bli efterföljare!