Vårt liv - en lovsång

Ja, gudsfruktan i förening med ett förnöjt sinne är verkligen en stor vinning. Vi har ju inte fört något med oss in i världen, inte heller kan vi ta med oss något härifrån. Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda med det
1 Timotheosbrevet 6:6-8


Jag tror att det kan finnas en risk med att jag enbart tackar, när Gud gör något som jag kan se och ta på.
Som att jag känner tacksamhet när jag får bönesvar, eller på något annat tydligt sätt erfar Guds verk.
Tacksamheten hänger mer samman med mina egna känslor, vilket naturligtvis är något gott och bra.
Men vårt lov till Gud får inte enbart stanna vid tacksamheten som en känsla, utan måste få utvecklas till lovprisning.

Även om vårt liv innehåller dagar då Gud ger oss i överflöd så kommer det även dagar då Gud känns avlägsen.

Det blir som Uno Svenningsson skriver i en sång som sjungs av Carola:

”Det kommer dagar då nästan allt är svårt att förstå
och man tvingas in på vägar där det kan kännas alltför tungt att gå
men även den mörkaste av dagar ska jag söka efter ljus här ändå.”.

Lovprisningen är oberoende av mina känslor.
Lovprisningen är inte så mycket en aktiv bön, som ett sätt att leva.

”Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig, där var ton skall en hyllning till dig bära. Och i dagar av glädje och dagar av sorg vill jag leva var dag till din ära.”, sjunger vi i en sång.

Oavsett om vi är glada eller ledsna, oavsett om vi känner medgång eller motgång i livet är Gud den Han är.
Han sviker aldrig oss, och det är det som skall generera vår lovsång.
Någon har sagt: ”Lovprisningen är den böneform som mest direkt ger uttryck för insikten att Gud är Gud.
Han lovprisas för sin egen skull.
Han äras, inte på grund av vad Han gjort, utan därför att HAN ÄR.”
Genom att lovsången är nära förbunden med det faktum att Gud är, innebär det att den aldrig kan avta.
Gud ÄR – dag för dag i all evighet!
Oberoende av hur min dag ser ut idag så är Gud - Gud!

Vår relation till Gud bör vara en kärleksrelation inte helt olik våra mänskliga kärleksrelationer.
Lovprisningen blir då vår kärleksförklaring riktad till Gud.
Att lovprisa Gud är att säga, jag älskar Dig för att du är den Du är.
Jag älskar Dig inte för vad Du gör utan för vad Du är.
Precis som vi älskar våra barn och den vi lever med- bara för att de är de!

När vi utför det som vi är skapade för, hittar vi oss själva. Vi blir sanna människor, vilket innebär att vi kommer i ett rätt förhållande till Gud, till andra människor och övriga skapelsen.
I tillbedjan böjer vi oss i ödmjukhet inför Herren och ser på oss själva som tjänare. Vi vänder oss bort från allt vårt eget för att tjäna Gud, och vi sätter Hans vilja och ord främst.
Tillbedjan har även med innerlighet och närhet att göra.
Att söka Hans ansikte och öppna sig för Honom.

Det grekiska ordet för tillbedjan kan ha betydelsen ”komma emot någon för att kyssa”.
Just här möter vi det som gör människan till den storhet hon är.
Vi är skapade till att vara nära Gud, till intim gemenskap med Honom.
Bara där, i tillbedjan, kan Gud gjuta sin kärlek, sin Ande som en ström av levande vatten in i djupet av det som är du och det som är jag.

Med alla härskaran i himlarymderna lovsjunger vi inför Guds tron.
Vi sjunger inte för varandra, vare sig för att framhäva oss själva eller imponera med vackra röster, stämmor ellerandra begåvningar.
Tillbedjan sker inför Herren.
Om vi kunde frigöra oss mer från jantelagen och jämförelselustan som styr oss,
så skulle vi kanske bli frimodigare i tillbedjan.

Gud älskar att höra din röst, din stämma och Han längtar efter att du sträcker dina armar mot honom.
Som vår himmelske Far älskar Han oss gränslöst och utifrån vår relation som barn till Honom jublar vi eller dansar, klagar eller gråter vi inför Honom.

Tillbedjan är inte en uppgift bara för de som har lyckats och är utan bekymmer.
Tillbedjan är en hållning i livets alla situationer.
Det finns en befriande kraft i tillbedjan inför Herren.
När jag tillber lyfter jag blicken från mig själv och min egen situation och ser på Gud.

Jag ser Hans möjligheter, storhet och makt och det är den väsentliga skillnaden!

Handen som har lyfts till att prisa Herren är en utsträckt hjälpande hand för min nästa.

Tillbedjan är inte bara musik, ord och kroppsrörelser av skiftande slag utan hela mitt liv, allt vad jag är och har, är till för att ära Gud.

Att ge Gud ära innebär att hela mitt liv blir en lovsång.

I första hand handlar det om att i kärlek lyda Jesus ord.

Att älska Herren över allt och min nästa som mig själv.

Att ta hand om medmänniskor, bemöda sig om de svaga och vårda skapelsen är lika viktiga delar av tillbedjan som gudstjänsten.

Genom vårt sätt att leva visar vi på Guds kärlek.

Lovsång och bön är inte en motsats till handling utan en annan sida av samma liv.
Livet där handling och bön har blivit ett.

Kanske är det inte så konstigt att där Guds Ande har förnyat tillbedjan och hängivenheten har alltid ett socialt engagemang och mission blivit frukten.

Gud välsigne dig och din nya arbetsvecka