Nåden är en ständig överraskning

Gud band sig också med en ed för att de som han hade lovat hjälpa skulle kunna vara helt säkra på att han aldrig skulle ändra sina planer.

Han har gett oss både sitt löfte och sin ed, två saker som vi helt och fullt kan lita på, för det är omöjligt för Gud att ljuga. Därför kan alla de som flyr till honom för att bli frälsta fatta nytt mod. Utan minsta tvekan kan de sätta sitt hopp till honom.

Detta hopp om frälsning är ett starkt och pålitligt ankare för vårt liv. Det är tryggt och säkert och sträcker sig ända in i den himmelska helgedomens allraheligaste
Hebreerbrevet 6:17-19


Finns det liv så finns det hopp!

Du har säkert hört uttrycket.
Lite hurtfriskt. ”Det ordnar sig ska du se.”

Det är en rätt skön inställning, men nog kan den kännas lite ansträngd ibland.

Ditt och mitt hopp är mycket fastare än så - det grundar sig inte bara på en allmän förhoppning om att det nog ordnar sig i slutänden.
Att vinden vänder och vi får lite nedförsbacke...

Hoppet grundar sig på korset och den tomma graven.
Att inte ens det mest slutgiltiga, själva döden,kunde hindra Guds syften, Guds kärlek till oss människor.

Och hoppet är en attityd, en livsinställning, av att aldrig ge upp.
För vi tror att det finns En som gör det omöjliga möjligt.

Detta hopp påverkar vår syn på både nutid och framtid.
Det är att se med Guds ögon.

Evigheten börjar här och nu!
Johannes säger i kapitel 17 att evigheten är att känna Honom.
Jesus.

När vi läser i Kolosserbrevet 1 om ”Kristus i oss, vårt hopp om härligheten”, så översätter vi gärna härligheten himlen.
Det som kommer efter döden.

Men det är ett hopp som handlar om härlighet redan här och nu, i oss
som följer Jesus.
Inte i sin fullhet – men - jag tror - mycket mer än vi förstått.

Gud, som har skapat oss och omsluter oss i kärlek, vill att vi ska ha det bra.
Gud vill stärka vår tro, vår tillit till Honom..
Gud vill öka vårt hopp, hoppet om att Han är med oss.
Oavsett hur det ser ut.
Oavsett hur bra det går för oss mänskligt sett.


Det är inte Guds plikt att förlåta, som jag hörde någon säga en gång.
Nåden är inte självklar.
Den är en överraskning utan like.

Det är inte som barndomens jul, då man önskat sig en cykel och mamma och pappa fnittrat och sagt: ”vi får väl se vad tomten kommer med”.
Och så har man varit ute i garaget och ”råkat” se den halvt undangömda cykeln som man letat ivrigt efter.
Sen sitter man där på julaftons kväll och spelar med i spelet, och låtsas överraskad när tomten plockar fram det största paketet.
Alla tar kort, och läser oavbrutet reaktionerna i vårt ansikte.
Vi är naturligtvis glada, men vi visste ju hur det skulle bli.

Nåden är egentligen inte möjlig att fånga i våra vanliga ord.

Vi som var Guds fiender har blivit inte bara Hans vänner - utan faktiskt Hans barn.

Av bara nåd.
Ingenting som vi har i oss själva räcker till för att ge oss den platsen.
Oavsett hur väl vi lever och handlar.

Vi behöver inte stanna eller ge några offer för att behaga Honom till att lyssna på våra böner.

När du och jag ber går våra ord rakt in i Guds hjärta.

Gud har bara en dag på sin almanacka och det är just denna dagen.


Gårdagen är borta och morgondagen vet vi inget om, men idag hjälper Herren.
Idag är frälsningens dag, det är alltid idag.


Gud välsigne dig!.

Gud har all information om oss!

Glöm aldrig bort att du måste tala sanning och visa trofasthet.
Håll fast vid det.
Göm det i ditt inre.
Om du vill ha ett gott anseende bland både Gud och människor, lita inte på ditt eget omdöme utan lita på Herrens.
Ordspråksboken 3:3-5 (Ur Levande Bibeln)

Har du tänkt på att Gud har information om våra liv.
Information som vi behöver få ta del av för at bli det Han har avsett.
Faktum är att Gud verkligen vill meddela oss denna information.

Men det gäller att vi har himlakanalen inställd i vårt inre om vi ska uppfatta de signaler Han sänder oss.
Ibland behöver vi till och med stänga av allting annat och ta en stund med Gud helt i ensamhet!

För att höra Hans röst är det vissa saker som är viktiga,`.
Att vi faktiskt inser att Han talar till oss.
Till dig och till mig.
Att vi har rätt kanal inställd i vårt inre. Vi behöver inse att Gud r Ande och när Han talar till oss talar Han oftast till vår ande och inte till vårt förstånd.
Ibland till och med dra oss undan och ha bara himlakanalen inställd.

Om hela vårt jag är inriktat på vad som sker i den synliga världen runt omkring oss och sällan har vårt inre öra öppet är det inte märkligt att vi missar det Han har att säga oss.

En gång hörde en man en röst, Guds röst, som sa till honom: Du ska ge dig ut på en lång resa.
Du ska upptäcka mycket, lära dig mycket, om världen och dig själv.
Res dig upp, lämna allt du har, och ge dig ut på en vandring tillsammans med mig.
Jag ska leda dig till något nytt, till ett land som Gud skulle visa honom, till Löftets land.
Och han gjorde det, mannen, som hörde Guds röst tala till honom.
Han lämnade sitt gamla liv och gav sig ut på en resa, vars slutmål han inte hade en aning om.
Mannen bodde i staden Ur, när floden Eufrats utlopp i Persiska viken.
Det var för så där tre och ett halvt tusen år sen.
Han tog med sig sin närmaste familj, det nödvändigaste för färden, och gick.
Han gick för att finna sin plats.
Uppenbarligen var den inte längre i Ur.
Rösten som kom från Gud kallade honom till en annan plats här i livet.
Mannen hette Abram, senare fick han namnet Abraham.
Det nya namnet fick han av Gud och det anspelar på de hebreiska orden som betyder fader till många.

Varje troende människas önskan, tror jag, är att få känna sig ledd av Gud och att få höra Hans röst.
Att få vara och leva i det vi ibland kallar ”Guds vilja” är centralt för varje kristen människa.
Men vad innebär det att man är just det – i Guds vilja?
Säkerligen är det olika för varje människa hur man uppfattar denna önskan, men kanske kan vi ändå känna igen några drag tydligare än andra.

Det första som kommer till mig är att vi först ”lyssnat in” vad som är Guds avsikt och tanke med vårt liv.
Detta inre ”lyssnande” är för övrigt någonting som fortgår genom hela livet.
Men det måste någonstans ta sin början.
Denna början finner vi i det ögonblick en människa tar emot frälsningen i Jesus Kristus.
Från den dag vi blir födda på nytt kan vi få uppleva hur Gud talar till oss.

Men säger du, jag har försökt med det funkar ju inte!
För egen del vill jag tro att Gud talar till mig.
Jag vill tro att Gud kan använda sig av mig för sitt rike, därför förväntar jag mig också att Gud faktiskt kommunicerar med mig.

Jag är övertygad om att alla människor bär denna viktiga egenskap inom sig.
Det är Guds gåva till oss att vi enskilt och tillsammans kan uppleva Guds tilltal.
Men som så mycket annat här i livet handlar det om att vi måste träna oss i hur Guds röst framträder i våra liv, så att vi känner igen Hans röst när Han kallar på vår uppmärksamhet.

Eftersom Gud är vår personlige frälsare är också Hans tilltal till oss personligt.
Gud talar inte till två personer på samma sätt, utan Hans uttryckssätt varierar från människa till människa.
Jag kan inte säga till dig – så här talar Gud!
Kanske talar Han på ett helt annat sätt till dig!

Tänk om det bara är mina egna tankar och inte Guds, någonting jag bara inbillar mig. Visst känner vi igen oss i dessa tankemönster.
Det finns naturligtvis alltid en ”risk” att vi har misstagit oss, jag vill tro att det ingår i träningen, men jag tror att när Gud talar så kan vi inte ta miste.
Vi måste komma ihåg att det är Gud som inspirerar oss, det är den helige Ande som måste få ”befrukta” våra tankar.
När detta sker får Gud också möjlighet att bekräfta sitt ord.
Genom den helige Andes närvaro i våra liv kommer också våra tankar att beröras av Guds närvaro.

Kommer du ihåg Samuel?
Först den tredje gången som Gud ropade förstod han att det verkligen var Gud.
De två första gångerna trodde han att det var prästen Eli som ropade.

För dig och mig är det precis som för Samuel att det kan ta tid för oss att uppfatta Guds röst i våra liv.
Mångas erfarenhet av att höra Guds röst är att Gud har en benägenhet att upprepa sig.
Gud kan behöva ropa flera gånger tills vi uppfattar att det är Gud som talar.
När Gud talar genom sin helige Ande kan vi med stor sannolikhet känna igen Guds handlande med oss genom att Han gärna talar vid mer än ett tillfälle.

Guds upprepade tilltal kan ske på flera olika sätt.
Vi kanske påminns om olika människor, möter människor, i bön blir påmind om människor eller situationer som gör att vi lyssnar mer uppmärksamt.
På ett eller annat sätt bekräftar alltid Gud sitt tilltal till oss.


Men det fantastiska är att Gud inte ger upp om oss.
För varje gång Gud når fram till oss finstäms det inre ”instrument” som gör oss allt mer känsliga för Guds tilltal.
Vårt inre öra blir allt mer lyhört.
Han ger oss dessa tillfällen gång efter gång, till dess vi förstår hur Gud vill nå fram till oss.
Det är genom att envist träna våra sinnen som vi lär oss förstå när Gud talar.

Gud välsigne dig och mig att vara lyhörda!

Låt ej godhet och sanning vika ifrån dig. Bind dem om din hals, skriv dem på ditt hjärtas tavla, så skall du finna nåd och få gott förstånd i Guds och människors ögon.
Förtrösta på Herrren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd.
Räkna med honom på alla dina vägar, så skall han göra dina stigar jämna.
Ordspråksboken 3:3-5Har du tänkt på att Gud har information om våra liv.
Information som vi behöver få ta del av för at bli det Han har avsett.
Faktum är att Gud verkligen vill meddela oss denna information.

Men det gäller att vi har himlakanalen inställd i vårt inre om vi ska uppfatta de signaler Han sänder oss.
Ibland behöver vi till och med stänga av allting annat och ta en stund med Gud helt i ensamhet!

För att höra Hans röst är det vissa saker som är viktiga,`.
Att vi faktiskt inser att Han talar till oss.
Till dig och till mig.
Att vi har rätt kanal inställd i vårt inre. Vi behöver inse att Gud r Ande och när Han talar till oss talar Han oftast till vår ande och inte till vårt förstånd.
Ibland till och med dra oss undan och ha bara himlakanalen inställd.

Om hela vårt jag är inriktat på vad som sker i den synliga världen runt omkring oss och sällan har vårt inre öra öppet är det inte märkligt att vi missar det Han har att säga oss.

En gång hörde en man en röst, Guds röst, som sa till honom: Du ska ge dig ut på en lång resa.
Du ska upptäcka mycket, lära dig mycket, om världen och dig själv.
Res dig upp, lämna allt du har, och ge dig ut på en vandring tillsammans med mig.
Jag ska leda dig till något nytt, till ett land som Gud skulle visa honom, till Löftets land.
Och han gjorde det, mannen, som hörde Guds röst tala till honom.
Han lämnade sitt gamla liv och gav sig ut på en resa, vars slutmål han inte hade en aning om.
Mannen bodde i staden Ur, när floden Eufrats utlopp i Persiska viken.
Det var för så där tre och ett halvt tusen år sen.
Han tog med sig sin närmaste familj, det nödvändigaste för färden, och gick.
Han gick för att finna sin plats.
Uppenbarligen var den inte längre i Ur.
Rösten som kom från Gud kallade honom till en annan plats här i livet.
Mannen hette Abram, senare fick han namnet Abraham.
Det nya namnet fick han av Gud och det anspelar på de hebreiska orden som betyder fader till många.

Varje troende människas önskan, tror jag, är att få känna sig ledd av Gud och att få höra Hans röst.
Att få vara och leva i det vi ibland kallar ”Guds vilja” är centralt för varje kristen människa.
Men vad innebär det att man är just det – i Guds vilja?
Säkerligen är det olika för varje människa hur man uppfattar denna önskan, men kanske kan vi ändå känna igen några drag tydligare än andra.

Det första som kommer till mig är att vi först ”lyssnat in” vad som är Guds avsikt och tanke med vårt liv.
Detta inre ”lyssnande” är för övrigt någonting som fortgår genom hela livet.
Men det måste någonstans ta sin början.
Denna början finner vi i det ögonblick en människa tar emot frälsningen i Jesus Kristus.
Från den dag vi blir födda på nytt kan vi få uppleva hur Gud talar till oss.

Men säger du, jag har försökt med det funkar ju inte!
För egen del vill jag tro att Gud talar till mig.
Jag vill tro att Gud kan använda sig av mig för sitt rike, därför förväntar jag mig också att Gud faktiskt kommunicerar med mig.

Jag är övertygad om att alla människor bär denna viktiga egenskap inom sig.
Det är Guds gåva till oss att vi enskilt och tillsammans kan uppleva Guds tilltal.
Men som så mycket annat här i livet handlar det om att vi måste träna oss i hur Guds röst framträder i våra liv, så att vi känner igen Hans röst när Han kallar på vår uppmärksamhet.

Eftersom Gud är vår personlige frälsare är också Hans tilltal till oss personligt.
Gud talar inte till två personer på samma sätt, utan Hans uttryckssätt varierar från människa till människa.
Jag kan inte säga till dig – så här talar Gud!
Kanske talar Han på ett helt annat sätt till dig!

Tänk om det bara är mina egna tankar och inte Guds, någonting jag bara inbillar mig. Visst känner vi igen oss i dessa tankemönster.
Det finns naturligtvis alltid en ”risk” att vi har misstagit oss, jag vill tro att det ingår i träningen, men jag tror att när Gud talar så kan vi inte ta miste.
Vi måste komma ihåg att det är Gud som inspirerar oss, det är den helige Ande som måste få ”befrukta” våra tankar.
När detta sker får Gud också möjlighet att bekräfta sitt ord.
Genom den helige Andes närvaro i våra liv kommer också våra tankar att beröras av Guds närvaro.

Kommer du ihåg Samuel?
Först den tredje gången som Gud ropade förstod han att det verkligen var Gud.
De två första gångerna trodde han att det var prästen Eli som ropade.

För dig och mig är det precis som för Samuel att det kan ta tid för oss att uppfatta Guds röst i våra liv.
Mångas erfarenhet av att höra Guds röst är att Gud har en benägenhet att upprepa sig.
Gud kan behöva ropa flera gånger tills vi uppfattar att det är Gud som talar.
När Gud talar genom sin helige Ande kan vi med stor sannolikhet känna igen Guds handlande med oss genom att Han gärna talar vid mer än ett tillfälle.

Guds upprepade tilltal kan ske på flera olika sätt.
Vi kanske påminns om olika människor, möter människor, i bön blir påmind om människor eller situationer som gör att vi lyssnar mer uppmärksamt.
På ett eller annat sätt bekräftar alltid Gud sitt tilltal till oss.


Men det fantastiska är att Gud inte ger upp om oss.
För varje gång Gud når fram till oss finstäms det inre ”instrument” som gör oss allt mer känsliga för Guds tilltal.
Vårt inre öra blir allt mer lyhört.
Han ger oss dessa tillfällen gång efter gång, till dess vi förstår hur Gud vill nå fram till oss.
Det är genom att envist träna våra sinnen som vi lär oss förstå när Gud talar.

Gud välsigne dig och mig att vara lyhörda!