Detta är den fasta jag vill ha....

Nej, detta är den fasta jag vill ha: Lossa orättfärdiga bojor, lös okets band, släpp de förtryckta fria, bryt sönder alla ok, ja, dela ditt bröd åt den hungrige skaffa de fattiga och hemlösa en boning, kläd den nakne var du än ser honom och drag dig inte undan för den som är ditt kött och blod. Då skall ditt ljus bryta fram som morgonrodnaden och ditt helande visa sig med hast. Din rättfärdighet skall gå framför dig och Herrens härlighet följa i dina spår.
Då skall Herren svara när du åkallar honom och när du ropar skall han säga: Se, här är jag.
Och Herren skall leda dig, han skall mätta dig mitt i ödemarken och ge styrka åt benen i din kropp. Du skall vara lik en vattenrik trädgård och likna ett källsprång vars vatten aldrig tryter."Jesaja 58:6-11

Det här är en ganska handfast handlingsplan vi får av Gud
Vi som så lätt tänker att detta att tjäna Gud är något högst andligt, snudd på överjordiskt.
Det uppdrag Gud har gett oss är att vi skall förkunna evangeliet för hela skapelsen, vi skall vittna om Jesus och föra människor till frälsning överallt i världen.
Vår primära uppgift här på jorden är att rädda människor från en evig förtappelse, och det kan vi bara göra genom att ge människor evangelium

Att hjälpa den som är i nöd- det är ett handfast evanglium.
Att räcka ut sin hand och dela sitt bröd,.
Sannerligen säger jag er.
Vadhelst ni har gjort mot en av dessa mina minsta bröder,
det har ni gjort mot mig.
Matteus evangelium 25:40

Man skulle kunna säga att Jesus här stryker under det budskap som Jesaja kom med.
Det vi gör mot någon som är i nöd – någon av Hans minsta- det gör vi mot Jesus!

På samma sätt som Gud överflödar i kärlek till oss - vill Han att vi ska överflöda i kärlek.
Den som aldrig hört ett ord om Gud förstår kanske inte evangelium om han eller hon inte har sina basala behov av mat och kläder och tak över huvudet tillgodosedda.

Jag tycker att William Both , Frälsningsarmens grundare,sammanfattade det bra när han sa: ”Försök inte frälsa en människa som fryser om fötterna, ge honom skor först”

Men….ska inte vi som kristna sitta i bön med knäppta händer och sluten blick?

Vi ska göra det också – förstås.
Om det nu är med händerna knäppta vi ber bäst.
Eller om vi går runt på golvet, ligger på knä eller hur vi tycker det känns bäst.
Om vi inte ser till att vi får har vi inget att ge ut.
Materiella rikedomar kanske som är nog så viktiga för den som inget har.

Gud vill låna dina och mina händer till att bära någons oroliga barn, hjälpa en gammal dam över gatan, eller följa med henne och handla och bära hennes kassar.

Han vill låna våra armar till att krama om den som är ledsen.

Våra pengar är inte våra om vi har lagt allt i Hans händer.
Vårt hus är inte vårt…..
Det är Hans- men vi förvaltar det.

Kanske är det svårt för dig att hinna ut och bre mackor till hemlösa.
Men du kan ändå delta genom att skänka pengar som förvandlas till mackor.
Och be för dem som går ut och för de som de får mätta inte att förglömma.
Det är faktiskt det viktigaste av allt.

Det är otroliga löften förknippade med denna gudstjänst.


Då skall ditt ljus bryta fram som morgonrodnaden och ditt helande visa sig med hast. Din rättfärdighet skall gå framför dig och Herrens härlighet följa i dina spår.

Ljus som morgonrodnaden- det är nog det mest efterlängtade och vackraste ljus vi känner till.
Du utlovas helande med hast!
Din rättfärdighet ska gå framför dig.
och i Dina spår kommer det att växa av Herrens härlighet!


Då skall Herren svara när du åkallar honom och när du ropar skall han säga: Se, här är jag.

Bönesvar lovar Gud den som både ger och ber.


Och Herren skall leda dig, han skall mätta dig mitt i ödemarken och ge styrka åt benen i din kropp

Ledd av Herrens egen hand oavsett hur torrt och bedrövligt det är där du ska fram.
Din styrka växer till.


Du skall vara lik en vattenrik trädgård och likna ett källsprång vars vatten aldrig tryter."

En vattenrik trädgård – kan du se bilden- hur det doftar och blomstrar – hur träden dignar av frukt
Ser du det klara vattnet som kastar sig utför klippsprånget i flödande kaskader.

Hela tiden- hela ditt liv- vattnet tar inte slut- trädgården vissnar inte.

Gud välsigne dig!

Utan tro kan ingen finna nåd hos honom. Ty den som nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom.
1 Korinthierbrevet 5:7

Så länge det finns tid, skall vi därför göra gott mot alla människor, framför allt mot våra trosfränder.
Galaterbrevet 6:7-10.

Jag berör ett tema som jag ständigt tycks återkomma till.
Nämligen temat om behovet av att ständigt nalkas Gud.
Detta gör jag dels, därför att jag med åren blivit alltmer medveten om, hur mycket bråte det fortfarande finns i min egen själ, men också hur mycken frälsning det finns i beredskap.
Om hur allt handlar om att hålla fokus, om att gå den smala vägen - den väg som bär hem!

Vi lever alltså genom tron på Jesus Kristus, och vår tro grundar sig på det vi hoppas - den grundar sig på det osynliga.
Med en övertygelse och tro i våra hjärtan att det bara är så och att därför -när vi nalkas Gud vet vi att Han vill ge oss det vi ber om efter Hans vilja.

I den tid vi lever är karriär och framgång genom ett gott arbete som ger status, pengar och materiell fördelar viktigt.

Men jag tror Gud vill att vi lägger detta åt sidan och ägnar oss åt andra och då vill Han ge oss allt det Han har lovat.
Du och jag kan inte satsa för mycket in i Guds rike snarare för lite.
Vår egna självupptagenhet (så som vår tidsålders anda besmittar oss alla med) gör att vi drar oss undan ,
Jag tror att det inte finns någonting som är viktigare i dag än just detta: att nalkas Gud.
På det djupt personliga planet.

Inte du och du och ni, utan jag själv.
Att gråta över mitt stora avstånd till Gud, över mitt högmod, att i ödmjukhet och med envishet nalkas Gud dag för dag, timme för timme.
Då kommer vi tillbaka på spåret, vi återfår fokus, vi nalkas Gud.
Och vi gör det tillsammans men också enskilt.

Ju mer vi lär känna av Gud och ju mer det får landa i tanke och hjärta vem Han är - desto mer kan vi ge respons tillbaka till Honom.
I Hans närhet föds lovsången.
Hela mitt jag – allt vad jag är och allt vad jag har – vill jag ge tillbaka till Honom som har skapat mig!
Utan tro kan INGEN nalkas Gud.
Med tron är ingenting omöjligt.

Tro är aldrig en prestation,och inte ett försök att lyfta sig själv i håret - utan en trygg förvissning om det Gud säger också blir så.
Tro är att veta skulle man kunna säga.
Världens sätt att "tro" handlar om en svag förhoppning, "jag tror att det blir fint väder" till exempel innebär i praktiken att man hoppas, att det ska ske vad man önskar.
Tro , hjärtats verkliga tro däremot säger att imorgon blir det fint väder, och så stämmer det.

Gud kan egentligen ingen människa dra sig undan.
Hur långt hon än går från Gud så är Han ändå henne nära, så nära som ingen annan människa kan vara henne.
Han ser och vet.
Han känner våra hjärtan och våra tankar.
Han ser den väg vi går.
Ingenting är obekant för Honom!

Det glada budskapet är, att Gud vill möta oss i hela verkligheten och inte bara i en liten del av den, inte bara under en rretreat eller under en bönestund, utan hela livet som rullar förbi är ett liv i Guds närvaro.
Detta skall vi hamra in i vårt inre.

Av all evighet har Han planerat att jag ska vara just den jag är.
Att du ska vara just den DU är.
Den tanken tror jag hjälper oss att komma Gud närmare.
Att jag är jag, beror på att Gud vill det, att Han har skapat mig så och att Han uppehåller mig stund för stund.
Då måste jag vara glad, att jag är den jag är.
Gud talar till oss genom det vi är.

Det beror på oss, om vi tar emot Guds närvaro.
Det beror på oss, om vi är mottagliga, om vi är som leran i händerna på den som låter oss formas.
Och vet du - vi kan öva upp vår mottaglighet.

Det finns så många sätt att bli kvar i Guds närvaro.
En mycket viktig insikt är att vara medveten om, att Gud är mer medveten om mig än jag är medveten om Honom.
Vi har nog alla någon gång upplevt, att det inte i första hand är jag som ber, utan det är Gud som talar till mig, ser på mig med ömhet och kärlek.
Det är Han som vänder sig till mig.
Jag är bara den mottagande, den som låter Honom strömma över mig.
Det är ungefär som att sitta i solen.
Det är solen som skiner på mig, och inte jag som skiner på solen.
På samma sätt är det, när vi ber och lever i Guds närvaro.
Det är inte jdu eller jag som framkallar solen.
Det är inte du eller jag som producerar värme, utan det är solen som belyser oss och hela tiden låter sitt ljus lysa över oss.

Det är bara i min verklighet, sådan den är, jag kan möta Gud.
Det är där Han kommer mig till mötes, inte i den idealiska miljön jag ofta drömmer om.
Med det menar jag inte, att man inte får sträva efter att göra sitt liv bättre eller ändra om det.
Men vi kan inte räkna med att nå fram till den drömda idealvärld, där vi svävar på molnen eller dansar fram.
Livet är verkligen inte alltid en dans på rosor.
Just där jag lever nu, mitt i mina problem - kan jag möta Gud.
Där kan jag låta solen lysa på mig mig, även om det finns moln mellan oss och solen.
Även om det är molnigt hela tiden, så lyser solen.
Guds närvaro lyser upp din och min tillvaro.
Det är viktigt att inte fly bort i drömmar och tänka, att om jag hade det si eller så, då vore det lätt.
Vi får bejaka Guds skapade verklighet och tro, att där vi är, möter vi Gud tvärs igenom svårigheterna på jobbet, magbesvären, restskatten och allt det andra vi ser som prövningar och hinder.
Mycket beror på vår intention.
Om vi vill möta Gud i allting, då kan vi också möta Honom.
Ingenting är kemiskt fritt från Hans närvaro.

Gud välsigne dig och mig att leva i solen – lika med i Guds närvaro!

Men allt det som var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull. Ja, jag räknar allt som förlust, därför att jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre.
För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som avskräde för att jag skall vinna Kristus och bli funnen i honom, inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron.

Då känner jag Kristus och kraften från hans uppståndelse och delar hans lidanden genom att bli lik honom i en död med honom, i hoppet om att nå fram till uppståndelsen från de döda.

Inte som om jag redan har gripit det eller redan har nått det målet, men jag jagar efter att gripa det, eftersom jag själv har blivit gripen av Kristus Jesus. Bröder, jag menar inte att jag redan har gripit det, men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus.
Filipperbrevet 3:7-14

Gud mäter inte gärningar som vi gör.
Gud kräver dem inte ens.
Frälsningen, syndaförlåtelsen, försoningen lägger Gud helt i sin egen hand.
Inte därför att vi förtjänar det.
Utan därför att Gud vill det.
Vill det för att Han älskar oss besinningslöst.
Inte kan man motstå en sån kärlek.

Vad är viktigast i ditt liv?
Vad är det sista du vill mista?
På vad bygger du din trygghet och i vad har du din glädje?
Om ditt eller mitt ärliga svar blir något annat än "Kristus och att Guds vilja må ske", så är det till oss Han säger: Lämna det!
Lämna det för något som är så otroligt mycket bättre.
Lämna det för att leva livet fullt ut med mig!

Jesu rike är osynligt, och i världens ögon obetydligt, men det är ett rike som består.
Dess rötter och grenar når genom tidens gräns och in i evigheten.
Hemligheten med Hans rike är att det börjar där alla andra riken slutar.
Allt som är starkt och härligt i denna värld är dömt att bli grus.
Det är inte bara skyskrapor som störtar samman.

Det mesta störtar - förr eller senare.
Allt det vi med möda bygger upp faller samman och alla måste vi lämna..
Med oss följer allt det vi tänkt och gjort.
En tid blir något kanske kvar, men nya vindar blåser bort vad vi byggde.
Snart är också vi bland de många som gräset minns liksom vinden som gick över det
Lämna det i våra liv som blivit viktigare än Gud, måste vi begrunda var och en.
Men säkert är att det för de flesta av oss handlar om en inre resa och om inre uppbrott.
Att inse livslögnen och bedrägeriet som ligger i att förtrösta på något annat än på Gud själv.

Det är genom att vi ständigt lyssnar till Honom, och låter Hans ord slå rot i oss, som förtroendet för Honom kan växa och bli stadigt, så att vi vågar lägga våra liv i Hans händer och ur Hans hand ta emot livet sådant det kommer.
Hur kan vi ens för ett ögonblick tänka oss att vi själva är bättre på att styra våra liv än vad Gud är?
Nu tror jag förstås inte att det är så vi tänker.
Men det är nu och då i varje fall så vi handlar.
Tänk att Gud älskar oss så mycket att Han ser oss som perfekta skapelser
Han har gett oss ett liv som vi får göra vad vi vill av.
Med det vill jag inte säga att Gud tycker att vi ska följa vår egen röst och vilja jämt.
Nej det handlar om ett val.
Om vi vill välja att bli den som Han tänkt och skapat oss till och följa Hans väg.

Jesus talar inte om att mäta tron,
Han talar inte om rätt teologi och så vidare.
Han talar bara om tillhörighet.

Jag är vinstocken, ni är grenarna
Johannes evangelium 15:5

Det är en bild som understryker att du och jag får vara med oavsett hur mycket vi tror.
Vi får vara med oavsett hur mycket vi förstår.
Vi får vara med av en enda anledning och det är att du är du och jag är jag och i Kristus Jesus är vi ett

När vi lämnar allt till Honom får vi också lämna över allt det som gått snett, allt det vi inte mäktade med, alla tillfällen där vi svek, svek Gud, svek andra och svek oss själva.
Bekännelsen och förlåtelsen är Guds sätt att beskära sina grenar.
Ni som är trädgårdskunniga vet ju att detta med att beskära är viktigt.
Jag har lärt mig att rosor måste beskäras för att inte bara växa iväg hej vilt och kanske blomma men inte ge de perfekta blommorna.
Fruktträd måste beskäras för att ge maximal frukt.
Vi som människor måste beskäras för att ge plats åt Jesus i våra liv.

Vi är ju alla så uppfyllda av oss själva.
Kanske så mycket att vi inkräktar på den mark inom oss som skulle vara Hans.

Vi tror att vi vet och kan- men vår kunskap väger lätt inför Hans vishet.

Vi lever ofta i tilltron till att vi klarar oss bra på egen hand.
Vi blir våra egna livsherrar, och lever i en falsk trygghet till oss själva.
Kanske är det så att vi just nu upplever att livet går på räls..
Det känns lätt att leva.
Svårigheter och mörker lyser med sin frånvaro.
Livshjulen rullar på och farten blir högre och högre.
Dessa stunder kan ge oss en falsk trygghet.
En tillit till det bräckliga bygge livet här och nu är.


När det bara är på klippan Kristus vi kan bygga på söker grund.
Om vi verkligen har insett detta då blir det inte svårt att lämna det andra.
Då förlorar det helt sin lockelse.

Ibland behöver vi stanna till och mer eller mindre tänka oss en vågskål.
I den ena lägger vi det vi kan åstadkomma för tid och evighet i egen kraft.
I den andra vad Gud kan åstadkomma.

Då blir det inte svårt att sen sjunga med i sången och göra den till en verklighet i våra liv.

Allt till Jesus vill jag lämna,
allt till honom nu jag bär.
Honom vill jag tro och älska,
i hans sällskap vandra här.
Kör:
Jag nu lämnar allt.
Ja, jag lämnar allt.
Allt till dig, min dyre Jesus.
Jag nu lämnar allt.
2.
Allt till dig jag överlämnar.
Gör mig, Herre, helt till din.
Värm mig med din helge Ande
Så jag vet att Du är min.

3.
Jesus, allt jag överlämnar,
giver helt mig själv åt dig.
Fyll mig med din kraft och kärlek,
nådens regn sänd över mig.


Gud välsigne dig idag!