Utan tro kan ingen finna nåd hos honom. Ty den som nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom.
1 Korinthierbrevet 5:7

Så länge det finns tid, skall vi därför göra gott mot alla människor, framför allt mot våra trosfränder.
Galaterbrevet 6:7-10.

Jag berör ett tema som jag ständigt tycks återkomma till.
Nämligen temat om behovet av att ständigt nalkas Gud.
Detta gör jag dels, därför att jag med åren blivit alltmer medveten om, hur mycket bråte det fortfarande finns i min egen själ, men också hur mycken frälsning det finns i beredskap.
Om hur allt handlar om att hålla fokus, om att gå den smala vägen - den väg som bär hem!

Vi lever alltså genom tron på Jesus Kristus, och vår tro grundar sig på det vi hoppas - den grundar sig på det osynliga.
Med en övertygelse och tro i våra hjärtan att det bara är så och att därför -när vi nalkas Gud vet vi att Han vill ge oss det vi ber om efter Hans vilja.

I den tid vi lever är karriär och framgång genom ett gott arbete som ger status, pengar och materiell fördelar viktigt.

Men jag tror Gud vill att vi lägger detta åt sidan och ägnar oss åt andra och då vill Han ge oss allt det Han har lovat.
Du och jag kan inte satsa för mycket in i Guds rike snarare för lite.
Vår egna självupptagenhet (så som vår tidsålders anda besmittar oss alla med) gör att vi drar oss undan ,
Jag tror att det inte finns någonting som är viktigare i dag än just detta: att nalkas Gud.
På det djupt personliga planet.

Inte du och du och ni, utan jag själv.
Att gråta över mitt stora avstånd till Gud, över mitt högmod, att i ödmjukhet och med envishet nalkas Gud dag för dag, timme för timme.
Då kommer vi tillbaka på spåret, vi återfår fokus, vi nalkas Gud.
Och vi gör det tillsammans men också enskilt.

Ju mer vi lär känna av Gud och ju mer det får landa i tanke och hjärta vem Han är - desto mer kan vi ge respons tillbaka till Honom.
I Hans närhet föds lovsången.
Hela mitt jag – allt vad jag är och allt vad jag har – vill jag ge tillbaka till Honom som har skapat mig!
Utan tro kan INGEN nalkas Gud.
Med tron är ingenting omöjligt.

Tro är aldrig en prestation,och inte ett försök att lyfta sig själv i håret - utan en trygg förvissning om det Gud säger också blir så.
Tro är att veta skulle man kunna säga.
Världens sätt att "tro" handlar om en svag förhoppning, "jag tror att det blir fint väder" till exempel innebär i praktiken att man hoppas, att det ska ske vad man önskar.
Tro , hjärtats verkliga tro däremot säger att imorgon blir det fint väder, och så stämmer det.

Gud kan egentligen ingen människa dra sig undan.
Hur långt hon än går från Gud så är Han ändå henne nära, så nära som ingen annan människa kan vara henne.
Han ser och vet.
Han känner våra hjärtan och våra tankar.
Han ser den väg vi går.
Ingenting är obekant för Honom!

Det glada budskapet är, att Gud vill möta oss i hela verkligheten och inte bara i en liten del av den, inte bara under en rretreat eller under en bönestund, utan hela livet som rullar förbi är ett liv i Guds närvaro.
Detta skall vi hamra in i vårt inre.

Av all evighet har Han planerat att jag ska vara just den jag är.
Att du ska vara just den DU är.
Den tanken tror jag hjälper oss att komma Gud närmare.
Att jag är jag, beror på att Gud vill det, att Han har skapat mig så och att Han uppehåller mig stund för stund.
Då måste jag vara glad, att jag är den jag är.
Gud talar till oss genom det vi är.

Det beror på oss, om vi tar emot Guds närvaro.
Det beror på oss, om vi är mottagliga, om vi är som leran i händerna på den som låter oss formas.
Och vet du - vi kan öva upp vår mottaglighet.

Det finns så många sätt att bli kvar i Guds närvaro.
En mycket viktig insikt är att vara medveten om, att Gud är mer medveten om mig än jag är medveten om Honom.
Vi har nog alla någon gång upplevt, att det inte i första hand är jag som ber, utan det är Gud som talar till mig, ser på mig med ömhet och kärlek.
Det är Han som vänder sig till mig.
Jag är bara den mottagande, den som låter Honom strömma över mig.
Det är ungefär som att sitta i solen.
Det är solen som skiner på mig, och inte jag som skiner på solen.
På samma sätt är det, när vi ber och lever i Guds närvaro.
Det är inte jdu eller jag som framkallar solen.
Det är inte du eller jag som producerar värme, utan det är solen som belyser oss och hela tiden låter sitt ljus lysa över oss.

Det är bara i min verklighet, sådan den är, jag kan möta Gud.
Det är där Han kommer mig till mötes, inte i den idealiska miljön jag ofta drömmer om.
Med det menar jag inte, att man inte får sträva efter att göra sitt liv bättre eller ändra om det.
Men vi kan inte räkna med att nå fram till den drömda idealvärld, där vi svävar på molnen eller dansar fram.
Livet är verkligen inte alltid en dans på rosor.
Just där jag lever nu, mitt i mina problem - kan jag möta Gud.
Där kan jag låta solen lysa på mig mig, även om det finns moln mellan oss och solen.
Även om det är molnigt hela tiden, så lyser solen.
Guds närvaro lyser upp din och min tillvaro.
Det är viktigt att inte fly bort i drömmar och tänka, att om jag hade det si eller så, då vore det lätt.
Vi får bejaka Guds skapade verklighet och tro, att där vi är, möter vi Gud tvärs igenom svårigheterna på jobbet, magbesvären, restskatten och allt det andra vi ser som prövningar och hinder.
Mycket beror på vår intention.
Om vi vill möta Gud i allting, då kan vi också möta Honom.
Ingenting är kemiskt fritt från Hans närvaro.

Gud välsigne dig och mig att leva i solen – lika med i Guds närvaro!