Men allt det som var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull. Ja, jag räknar allt som förlust, därför att jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre.
För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som avskräde för att jag skall vinna Kristus och bli funnen i honom, inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron.

Då känner jag Kristus och kraften från hans uppståndelse och delar hans lidanden genom att bli lik honom i en död med honom, i hoppet om att nå fram till uppståndelsen från de döda.

Inte som om jag redan har gripit det eller redan har nått det målet, men jag jagar efter att gripa det, eftersom jag själv har blivit gripen av Kristus Jesus. Bröder, jag menar inte att jag redan har gripit det, men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus.
Filipperbrevet 3:7-14

Gud mäter inte gärningar som vi gör.
Gud kräver dem inte ens.
Frälsningen, syndaförlåtelsen, försoningen lägger Gud helt i sin egen hand.
Inte därför att vi förtjänar det.
Utan därför att Gud vill det.
Vill det för att Han älskar oss besinningslöst.
Inte kan man motstå en sån kärlek.

Vad är viktigast i ditt liv?
Vad är det sista du vill mista?
På vad bygger du din trygghet och i vad har du din glädje?
Om ditt eller mitt ärliga svar blir något annat än "Kristus och att Guds vilja må ske", så är det till oss Han säger: Lämna det!
Lämna det för något som är så otroligt mycket bättre.
Lämna det för att leva livet fullt ut med mig!

Jesu rike är osynligt, och i världens ögon obetydligt, men det är ett rike som består.
Dess rötter och grenar når genom tidens gräns och in i evigheten.
Hemligheten med Hans rike är att det börjar där alla andra riken slutar.
Allt som är starkt och härligt i denna värld är dömt att bli grus.
Det är inte bara skyskrapor som störtar samman.

Det mesta störtar - förr eller senare.
Allt det vi med möda bygger upp faller samman och alla måste vi lämna..
Med oss följer allt det vi tänkt och gjort.
En tid blir något kanske kvar, men nya vindar blåser bort vad vi byggde.
Snart är också vi bland de många som gräset minns liksom vinden som gick över det
Lämna det i våra liv som blivit viktigare än Gud, måste vi begrunda var och en.
Men säkert är att det för de flesta av oss handlar om en inre resa och om inre uppbrott.
Att inse livslögnen och bedrägeriet som ligger i att förtrösta på något annat än på Gud själv.

Det är genom att vi ständigt lyssnar till Honom, och låter Hans ord slå rot i oss, som förtroendet för Honom kan växa och bli stadigt, så att vi vågar lägga våra liv i Hans händer och ur Hans hand ta emot livet sådant det kommer.
Hur kan vi ens för ett ögonblick tänka oss att vi själva är bättre på att styra våra liv än vad Gud är?
Nu tror jag förstås inte att det är så vi tänker.
Men det är nu och då i varje fall så vi handlar.
Tänk att Gud älskar oss så mycket att Han ser oss som perfekta skapelser
Han har gett oss ett liv som vi får göra vad vi vill av.
Med det vill jag inte säga att Gud tycker att vi ska följa vår egen röst och vilja jämt.
Nej det handlar om ett val.
Om vi vill välja att bli den som Han tänkt och skapat oss till och följa Hans väg.

Jesus talar inte om att mäta tron,
Han talar inte om rätt teologi och så vidare.
Han talar bara om tillhörighet.

Jag är vinstocken, ni är grenarna
Johannes evangelium 15:5

Det är en bild som understryker att du och jag får vara med oavsett hur mycket vi tror.
Vi får vara med oavsett hur mycket vi förstår.
Vi får vara med av en enda anledning och det är att du är du och jag är jag och i Kristus Jesus är vi ett

När vi lämnar allt till Honom får vi också lämna över allt det som gått snett, allt det vi inte mäktade med, alla tillfällen där vi svek, svek Gud, svek andra och svek oss själva.
Bekännelsen och förlåtelsen är Guds sätt att beskära sina grenar.
Ni som är trädgårdskunniga vet ju att detta med att beskära är viktigt.
Jag har lärt mig att rosor måste beskäras för att inte bara växa iväg hej vilt och kanske blomma men inte ge de perfekta blommorna.
Fruktträd måste beskäras för att ge maximal frukt.
Vi som människor måste beskäras för att ge plats åt Jesus i våra liv.

Vi är ju alla så uppfyllda av oss själva.
Kanske så mycket att vi inkräktar på den mark inom oss som skulle vara Hans.

Vi tror att vi vet och kan- men vår kunskap väger lätt inför Hans vishet.

Vi lever ofta i tilltron till att vi klarar oss bra på egen hand.
Vi blir våra egna livsherrar, och lever i en falsk trygghet till oss själva.
Kanske är det så att vi just nu upplever att livet går på räls..
Det känns lätt att leva.
Svårigheter och mörker lyser med sin frånvaro.
Livshjulen rullar på och farten blir högre och högre.
Dessa stunder kan ge oss en falsk trygghet.
En tillit till det bräckliga bygge livet här och nu är.


När det bara är på klippan Kristus vi kan bygga på söker grund.
Om vi verkligen har insett detta då blir det inte svårt att lämna det andra.
Då förlorar det helt sin lockelse.

Ibland behöver vi stanna till och mer eller mindre tänka oss en vågskål.
I den ena lägger vi det vi kan åstadkomma för tid och evighet i egen kraft.
I den andra vad Gud kan åstadkomma.

Då blir det inte svårt att sen sjunga med i sången och göra den till en verklighet i våra liv.

Allt till Jesus vill jag lämna,
allt till honom nu jag bär.
Honom vill jag tro och älska,
i hans sällskap vandra här.
Kör:
Jag nu lämnar allt.
Ja, jag lämnar allt.
Allt till dig, min dyre Jesus.
Jag nu lämnar allt.
2.
Allt till dig jag överlämnar.
Gör mig, Herre, helt till din.
Värm mig med din helge Ande
Så jag vet att Du är min.

3.
Jesus, allt jag överlämnar,
giver helt mig själv åt dig.
Fyll mig med din kraft och kärlek,
nådens regn sänd över mig.


Gud välsigne dig idag!